Lamotte: – Varför är etablerade medier så rädda för mig?

Yttrandefrihet

Poliser har efter reportaget i Trollhättan hört av sig till Lamotte. De är tacksamma att han visar svenska folket den sanna bilden av de förhållanden de tvingas arbeta under med mobben i våra förorter.

Lamotte skriver idag på sin Facebooksida med anledning av Svenska Dagbladets senaste bottennapp i debatten om regimtrogen statsfinansierad media och media finansierad genom frivilliga donationer, som regimmedia alltså kallar swish-horor. Snyggt epitet från de som tror sig sitta säkert på sina varma stolar.

Lamotte skriver:

”Efter mitt reportage i Kronogården har poliser från hela landet hört av sig och uttryckt tacksamhet för att svenska folket äntligen fick se under vilka förhållanden poliser tvingas arbeta.

Att jag är en nagel i ögat på svenska journalistkåren har länge varit känt, men numera tenderar påhoppen att komma mer frekvent. Den senaste tiden har jag blivit förtalad och smutskastad av medarbetare på exempelvis Sveriges Radio, SVT, Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter. Den här gången är det Svenska Dagbladet som bestämt sig för att dra sitt strå till stacken. I en text av Margit Richert beskrivs jag som ”den ökände Joakim Lamotte”, ”som åker land och rike runt för att skrika i bilen på olika parkeringsplatser och – till polisens förtvivlan – trissar upp ungdomsgäng.” Efter denna förminskning av mitt arbete ger sig SVD:s skribent sig på min försörjning, det vill säga donationer via Swish. Helt ärligt börjar jag tröttna på att försvara mig på den här typen av angrepp. Hur orkar dessa etablerade journalister gång efter annan engagera sig i det som de kallar swishjournalistik? Hur vore det om man istället diskuterade de missförhållanden som jag ständigt drar fram i ljuset. De senaste åren har jag i flera reportage visat upp för svenska folket hur laglösheten breder ut sig i våra så kallade utanförskapsområden. Medan andra journalister sitter hemma på kammaren har jag publicerat unika filmer som avslöjar hur även våra mindre städer numera är drabbade av kriminalitet som tidigare bara fanns i våra storstäders förorter. Varför pratar man inte om det istället för att hänga ut mig som ”tiggare” och ”swish-hora” var och varannan vecka? Varför gör man allt i sin makt för att förskjuta fokus från de verkliga problemen? Margit Richert anklagar mig även för att vara beroende av mina följares agenda och att jag därför ger dem vad de vill ha. Det stämmer i den mening att jag försöker ge min publik sanningen, eftersom jag är övertygad om att det är vad som intresserar dem. Kanske borde Margit Richert fundera över varför Svenska Dagbladet går allt sämre. Kan det vara för att även deras läsare föredrar sanningen? Och om Margit Richert nu anser att jag är beroende av mina finansiärers agendor, så borde det innebära, enligt samma logik, att journalister som lever på presstöd och public-servicepengar är beroende av statens agenda? Det kanske Margit Richert kan utveckla i nästa krönika? Att hon sedan skriver att polisen är förtvivlad över mitt arbete bevisar hennes okunnighet. Efter mitt reportage i Kronogården har poliser från hela landet hört av sig och uttryckt tacksamhet för att svenska folket äntligen fick se under vilka förhållanden poliser tvingas arbeta. Det är obegripligt hur etablerade medier varje vecka tycks slå knut på sig själva för att försöka smutskasta mig. Och i brist på relevant kritik drar de alltid upp ”swishtiggeriet”. Inte en enda gång har någon kunna beslå mig med en lögn. Istället försöker man slå mot min finansiering. Det är pinsamt att dessa mediejättar inte kan komma med något bättre. Och varför är de så rädda för en ensam journalist med en mobilkamera? Sanningen är att de är såväl rädda som avundsjuka. De är rädda för att de inte längre har monopol på nyheter och sanningen, och samtidigt avundsjuka för att jag når större publik än vad de kan drömma om. Istället för att kritisera swish-journalistik borde dessa skrivbordsjournalister själva ge sig ut i verkligheten och göra sitt jobb. Dela gärna det här och om ni vill stödja mitt arbete får ni gärna märka donationen med ”Svenska Dagbladet”.

Länk till Joakim Lamottes Facebook här.

Detta är artikeln i Svenska Dagbladet som Lamotte hänvisar till i texten ovan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.